Jag var 16 år och visste inte riktigt vad jag gav mig in i men nu väntade jag barn och en abort var uteslutet.
När jag berättade för min mamma och pappa fick jag inte den responsen jag hade hoppats på.
I panik svarade dom båda att det bästa vore om jag gjorde abort.
Jag hade väntat till vecka 18 med att berätta för jag visste att då fick man inte längre göra abort.
Jag bodde fortfarande hemma med min mamma och mina 3 yngre bröder, mina föräldrar var sedan många år tillbaka separerade. min yngsta bror var då bara 6 år och skulle redan bli morbror.
Min pappa reagerade genom att ta avstånd från mig då han inte stöttade eller förstod mitt beslut.
Min mamma förstod inte heller mitt beslut men kunde med tiden acceptera att det var detta valet jag hade gjort och har idag accepterat mitt val och ångrar idag det hon sa till mig.
Nu när jag själv är mamma förstår jag hennes reaktion och kan ärligt säga att jag TROR att jag skulle reagera på samma sätt i hennes situation.
Min pappa däremot som ni redan läst tog avstånd ifrån mig och jag hörde inte av honom något mer.
jag och min äldsta lillebror åkte under våran uppväxt till pappa varannan helg då bara han och jag har samma pappa och 2 veckor i sträck på sommaren då vi oxå träffade våran farmor och farfar och andra släktingar på våran pappas sida.
detta upphörde när han fick veta att jag var gravid,han tänkte på allt jag skulle gå miste om och allt jag inte skulle kunna göra nu när jag skulle få barn som det lät på honom iaf och dessutom skulle jag få barn med en utlänning och som dessutom var 8 år äldre än mig.
När våran pappa vid 1 tillfälle skulle hämta min bror hemma hos våran mamma var jag där och hälsade på, jag hade nämligen flyttat hemifrån under graviditeten och hade nu sonen med mig som låg och sov i hallen.
Jag försökte ta upp sonen för jag tyckte inte pappa skulle se honom då han tagit avstånd men jag hann inte,han stod innanför dörren när jag kom ut i hallen. Hans kommentar var - så det här är underbarnet???
Jag svarade -ja det är det och gick därifrån med sonen i famnen.
uppriven och besviken på min pappa.
Det är ju ens föräldrar som alltid ska finnas där och stötta en i alla val man gör i livet och älska en villkorslöst utan krav. nej, då tog min pappa avstånd.
jag hade funnit mig till freds med detta trodde jag,men när ett vykort med god jul önskningar till mig från pappa julen 2010 kom så insåg jag att det inte alls var så.
jag minns att jag pratade med min vän "L ROCK" om dettta och som alltid fick hon mig på andra tankar genom att se på saken ifrån en annan vilken och inte tro att han ville ha något av mig utan att han genuint försökte ge mig en olivgren och försöka ta upp kontakten igen efter 6 års tystnad.
jag visste inte hur jag skulle betee mig lr svara på det där, så jag lät det rinna ut i sanden. efter ett tag kom det ett sms från ett okänt nr, jag minns inte så mycket vad det stod mer än att han försökt leta rätt på mitt nr på eniro utan framgång men nu hade han fått tag i det. jag minns klumpen i magen som jag fick när jag på slutet läste mvh pappa.
jag var allt annat än glad just då, känslorna av svek började bubbla upp till ytan och jag minns att jag skrev att jag mådde bra och hälsade från hans barnbarn.
nu idag har vi fortfarande sms kontakt, men jag har inte riktigt ännu vågat prata med honom eller ringt och pratat med honom jag vågar inte. efter den tiden som gått och det svek som jag fick erfara klarar jag det inte.
känner ni min pappa vet ni hur envis han kan vara när han anser att han har rätt, vilket är ganska ofta.
Men att han så mycket som ens tog kontakt med mig var stort just för att jag vet hur han fungerar och hur envis han är.
jag hoppas att jag en vacker dag törs träffa honom på en kaffe lr så, men det är nog en bit kvar tills jag ens klara att ringa och prata med honom.
Pga att pappa sa upp kontakten med mig blev det ofrivilligt så att jag oxå slutade träffa resten av släkten på hans sida dvs farmor, farfar, farfars syster hennes dotter och farfars bror och deras familjer.
jag tänkte mycket på dom och så under den här tiden men oxå nu när jag har pappa i mitt liv igen, jag undrade hur dom hade/har det, vad dom gör? vart dom bor? osv nu har jag kontakt med dom igen och det är jag otroligt glad för.
saknar dom alla och vill mer än gärna träffa dom, allihopa.
jag har alltid gått och burit på detta och det har varit jobbigt att inte ha sin pappa i sitt liv under en period då jag behövde honom mest. mina barn har aldrig heller fått träffa sin morfar under alla dessa förlorade år.
nu hoppas jag att kontakten med dom alla kommer att återupptas och att vi kommer att komma varandra närmare än innan jag fick barn. majoriteten av pappas sida av släkten bor ju inte så långt borta trots allt.
