tankar blir till tårar
Några dagar hos mina underbara vänner:)
känner nu när jag är hemma igen hur underbart det är att få komma ut till dom och hälsa på, vet att jag säger det varje gång men kan inte släppa det helt enkelt:)
dock hade jag lite blandade känslor när jag skulle lägga mig igår kväll. låg i soffan som jag själv beslutat att jag skulle sova på, trots att det fanns en säng för mig att sova i men för att inte störa någon när jag springer ut för att röka under kvällen valde jag soffan.
dom här dagarna har tanken varit att jag skulle vara barnvakt men det blev bara under gårdagen.
det var faktiskt riktigt kul med en massa barn, totalt skulle det vara 5 barn som jag skulle ha där med mina 2 inräknade:P
men den äldsta drog iväg till en kompis så det blev bara 4, men det gick ju bra det oxå:) haha
trots ove sundberg besök och allt........
igår kväll så låg jag och "L ROCK" i varsin soffa och tittade på one tree hill och efter några avsnitt så somnade hon.
Jag har under dessa kvällar haft en hemsk huvudvärk och jag vet inte riktigt vad det beror på men jag hamnade i mina tankar och av någon anledning så slutade detta i tårar och när dom började rinna ner för min kind så gick jag ut för att röka och då bröt jag ihop.
Tack och lov för MR A, jag messade honom och tack och lov var han vaken och fick mig att må lite bättre så att jag kunde somna. jag är så otroligt tacksam för att han alltid finns där för mig oavsett tid på dygnet.
nu menar jag inte att jag inte har någon annan att prata med jag vet att det finns flera jag hade kunnat messa och jag kunde faktiskt ha väckt "L ROCK" och jag vet att hon hade pratat med mig men tyckte att hon skulle få sova.
av någon anledning så är det extra skönt att få prata av sig med olika vänner ibland om olika saker, man sprider ut tankarna lite.
Jag började ifrån ingenstans att bara gråta, det gick inte heller att stoppa, dom bara gled ner för min kind och uppstod ifrån ingenstans.
exakt varför och vilken av alla tankar som ledde mig till tårar vet jag inte.
Hur som helst så blev det så men efter en stund så gick det över men huvudvärken satt fortfarande i,tyvärr:(.
detta är för mig väldigt personligt och privat då jag inte ens berättat om det för "L ROCK" förutom här i bloggen.
varför det har blivit så beror på att jag har svårt att uttrycka mig i tal och visste helt enkelt inte hur jag skulle tala om det för henne, jag är iof inte så bra på det i skrift heller men det har sina fördelar även om detta av erfarenhet kan leda till missförstånd.
När jag skriver ner det jag känner, tycker och tänker så kan jag få det ur mig men oxå glömma bort det och lägga det bakom mig.
Dotterns pappa ringde precis och idag hade han tydligen en bra dag eller så berodde det på sättet som jag bemötte honom men han var faktiskt riktigt trevlig när jag pratade med honom. han har lite planer som krockar med veckorna som är planerat att han ska ha våran dotter och var nu intresserad att byta någon så att allt skulle klaffa för honom.
har även tagit hand om en son i feberyra/sleepwalking tillstånd. Dessa har varit ganska vanliga hos oss men på sista tiden har dom faktiskt börjat komma mer sällan. men när feber lurar så slår det aldrig fel med dessa förbaskade drömgångar.
min älskade son......
Sviktande minne
Det tog ett tag för mig att bestämma mig för om jag skulle skriva detta inlägg eller inte då jag tycker att det är lite jobbigt att prata om även med mina nära vänner...Jag har under många år nu haft problem med mitt minne och detta har jag sett som ett handikapp då det ibland påverkar min vardag till det extrema. Jag kunde glömma dom enklaste sakerna som vad jag åt till lunch, vart jag precis sekunden innan lagt ifrån mig nyckeln eller det värsta mina glasögon..
Ofta när jag pratade med någon och dom pratade gamla minnen som jag varit delaktig i så frågar dom -kommer du ihåg? nej, jag gör tyvärr inte det. i detta ögonblick så kände jag mig riktigt världelös. trots detaljer och beskrivningar så mindes jag inte.
Det värsta var att jag fick känslan av att folk trodde att jag bara ursäktade mig för att slippa göra vissa saker som vi hade kommit överrens om att jag skulle göra. Dock så var inte fallet.
Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och via dom fick jag träffa en arbetsterapeuft lr hur det stavas som utförde en massa tester och sedan konstaterade att jag hade specifika inlärnings svårigheter-svårigheter med närminnet. Det kändes nu som att en sten lyts ifrån mitt bröst och jag var inte längre en världelös människa som inte kom ihåg utan jag hade bokstavligt talat fel på mitt minne..
Dock något som terapeuften sa som gnagde i mitt huvud under en tid var- jag tror att du har ADHD men jag tänker inte utreda detta närmare. Hmm först säger du att jag kan ha ytterligare problem lr svårigheter men du tänker inte se om det verkligen är så???
ja okej.....
efter ett tag så gick jag själv vidare efter att ha pratat med olika personer så fick jag gå till en annan terapeuft lr vad hon nu var och där gjorde vi ytterligare tester och enligt dom så har jag ADHD fast inte den hyperaktiva delen av det hela. Just nu så väntar jag på att få prata med någon om medicin osv men det verkar ta sin tid med tanke på att dom sa att dom skulle höra av sig i februari/mars men nu är det juli och fortfarande inget samtal har mottagits.
Om jag bara mindes vart jag skulle ringa om det var något så vore det så mycket lättare än att bara sitta och vänta...
Varför jag ens efter en tid kom på tanken att verkligen ta det steget vidare och utreda om det var ADHD jag hade var för att nära släktingar till mig hade fått diagnos. jag kände att tiden var kommen och tog mig i kragen och ringde..nej nu måste jag ju ta reda på vart jag nu ska vända mig så att det händer något.
men lättnaden av att höra att oxå mina koncentrations svårigheter som jag upplevt redan tidigt i skolan men som lärarna bara viftade bort med att jag skulle upprepa - jag kan, jag vill och jag ska men jag lade till, men jag kan inte inte är inbillning och ren djävulskap var så otroligt skönt.
Efter alla dessa år har jag änligen fått klarhet i dessa förvirrade svårigheter...
ÄNTLIGEN!
När jag väntade min son
Jag var 16 år och visste inte riktigt vad jag gav mig in i men nu väntade jag barn och en abort var uteslutet.
När jag berättade för min mamma och pappa fick jag inte den responsen jag hade hoppats på.
I panik svarade dom båda att det bästa vore om jag gjorde abort.
Jag hade väntat till vecka 18 med att berätta för jag visste att då fick man inte längre göra abort.
Jag bodde fortfarande hemma med min mamma och mina 3 yngre bröder, mina föräldrar var sedan många år tillbaka separerade. min yngsta bror var då bara 6 år och skulle redan bli morbror.
Min pappa reagerade genom att ta avstånd från mig då han inte stöttade eller förstod mitt beslut.
Min mamma förstod inte heller mitt beslut men kunde med tiden acceptera att det var detta valet jag hade gjort och har idag accepterat mitt val och ångrar idag det hon sa till mig.
Nu när jag själv är mamma förstår jag hennes reaktion och kan ärligt säga att jag TROR att jag skulle reagera på samma sätt i hennes situation.
Min pappa däremot som ni redan läst tog avstånd ifrån mig och jag hörde inte av honom något mer.
jag och min äldsta lillebror åkte under våran uppväxt till pappa varannan helg då bara han och jag har samma pappa och 2 veckor i sträck på sommaren då vi oxå träffade våran farmor och farfar och andra släktingar på våran pappas sida.
detta upphörde när han fick veta att jag var gravid,han tänkte på allt jag skulle gå miste om och allt jag inte skulle kunna göra nu när jag skulle få barn som det lät på honom iaf och dessutom skulle jag få barn med en utlänning och som dessutom var 8 år äldre än mig.
När våran pappa vid 1 tillfälle skulle hämta min bror hemma hos våran mamma var jag där och hälsade på, jag hade nämligen flyttat hemifrån under graviditeten och hade nu sonen med mig som låg och sov i hallen.
Jag försökte ta upp sonen för jag tyckte inte pappa skulle se honom då han tagit avstånd men jag hann inte,han stod innanför dörren när jag kom ut i hallen. Hans kommentar var - så det här är underbarnet???
Jag svarade -ja det är det och gick därifrån med sonen i famnen.
uppriven och besviken på min pappa.
Det är ju ens föräldrar som alltid ska finnas där och stötta en i alla val man gör i livet och älska en villkorslöst utan krav. nej, då tog min pappa avstånd.
jag hade funnit mig till freds med detta trodde jag,men när ett vykort med god jul önskningar till mig från pappa julen 2010 kom så insåg jag att det inte alls var så.
jag minns att jag pratade med min vän "L ROCK" om dettta och som alltid fick hon mig på andra tankar genom att se på saken ifrån en annan vilken och inte tro att han ville ha något av mig utan att han genuint försökte ge mig en olivgren och försöka ta upp kontakten igen efter 6 års tystnad.
jag visste inte hur jag skulle betee mig lr svara på det där, så jag lät det rinna ut i sanden. efter ett tag kom det ett sms från ett okänt nr, jag minns inte så mycket vad det stod mer än att han försökt leta rätt på mitt nr på eniro utan framgång men nu hade han fått tag i det. jag minns klumpen i magen som jag fick när jag på slutet läste mvh pappa.
jag var allt annat än glad just då, känslorna av svek började bubbla upp till ytan och jag minns att jag skrev att jag mådde bra och hälsade från hans barnbarn.
nu idag har vi fortfarande sms kontakt, men jag har inte riktigt ännu vågat prata med honom eller ringt och pratat med honom jag vågar inte. efter den tiden som gått och det svek som jag fick erfara klarar jag det inte.
känner ni min pappa vet ni hur envis han kan vara när han anser att han har rätt, vilket är ganska ofta.
Men att han så mycket som ens tog kontakt med mig var stort just för att jag vet hur han fungerar och hur envis han är.
jag hoppas att jag en vacker dag törs träffa honom på en kaffe lr så, men det är nog en bit kvar tills jag ens klara att ringa och prata med honom.
Pga att pappa sa upp kontakten med mig blev det ofrivilligt så att jag oxå slutade träffa resten av släkten på hans sida dvs farmor, farfar, farfars syster hennes dotter och farfars bror och deras familjer.
jag tänkte mycket på dom och så under den här tiden men oxå nu när jag har pappa i mitt liv igen, jag undrade hur dom hade/har det, vad dom gör? vart dom bor? osv nu har jag kontakt med dom igen och det är jag otroligt glad för.
saknar dom alla och vill mer än gärna träffa dom, allihopa.
jag har alltid gått och burit på detta och det har varit jobbigt att inte ha sin pappa i sitt liv under en period då jag behövde honom mest. mina barn har aldrig heller fått träffa sin morfar under alla dessa förlorade år.
nu hoppas jag att kontakten med dom alla kommer att återupptas och att vi kommer att komma varandra närmare än innan jag fick barn. majoriteten av pappas sida av släkten bor ju inte så långt borta trots allt.
Tankar
Mina tankar börjar nu igen att snurra när tystnaden lägger sig efter att mina vänner gått hem....
Jag tänker på tider som varit, folk jag umgåtts och umgås med, mina barn, barnens pappor, skolan, pengar, körkort, bil, "KÄRLEK", släkten och jobb i framtiden......
Jag tänker och undrar hur jag ska kunna jobba inom äldreomsorgen som ensamstående med 2 barn, utan bil och körkort osv......
Jag tänker på "kärleken" som jag haft och vad vi har gått igenom tillsammans och var och en för sig.....
Jag tänker på mina vänner som har fått genomgå så mycket det senaste året men trots allt ändå alltid har tid för mig när mina bekymmer kommer över mig......
Jag tänker på min mamma och mina bröder som jag både älskar men oxå krigar med...
Jag tänker på mina barns framtid och allt vad det innebär med uppfostran, kläder deras studenten osv......
Jag tänker på mig själv och undrar om jag kommer att klara det, alla läxor och prov som väntar, jobb intervjuer, praktik, träning, övningskörning, körkort mm mm..........
Det känns som att livet rusar fram och ska man ha en chans att hänga med så är det bara att hugga tag i det du kommer åt och bara följa med på resans gång.....
Jag tänker på vart jag var för några år sedan och vart jag är idag och det ger mig en gnutta hopp om att jag kommer att klara av alla utmaningar som kastas emot mig.....
Jag fantiserar om att en dag få total kontroll över mitt liv och få välja vad jag vill göra, få ägna mig åt det som betyder mycket för mig och får mig att må bra.......
Jag har just nu synen på mitt liv att jag gör det jag måste för att komma från det livet jag tidigare hade och slippa få bidrag ifrån soc, ta lån ifrån csn och en vacker dag kunna tjäna mina egna pengar för att försörja mig själv och mina barn.....
Jag vill ha frihet och för mig just idag är det att ta körkort, köpa en bil och ta den och åka iväg med mina barn när jag vill och vart jag vill utan att behöva vara beroende utav någon annan än mig själv.....
Blicka tillbaka och veta att jag har tjänat ihop dom här pengarna själv och det ger mig oxå rätten att spendera dom hur jag vill....
Jag drömmer om att en dag få återgå till det jag så mycket tycker om att göra och kanske hålla på med det på heltid till slut.....
Jag drömmer om att tattuera mig om jag nu inte fegar ur det vill säga.....;)
Jag drömmer om att få se mina barn när dom är större och ser tillbaka på tiden dom var små och förstår att jag gjorde allt jag kunde för dom och förhoppningsvis gjorde ett utmärkt jobb med att uppfostra dom....
Allt detta är mycket för en hjärna att bära på....
Dom som känner mig inpå skinet vet att jag har svårt att uttrycka mina tankar och känslor och ibland blir det bara helt fel fast jag egentligen menar väl.....ber om ursäkt för det.....uppricktigt och ärligt.....
Har en kär vän som funnits vid min sida ett tag nu som jag har känslor för och som jag har haft upp och nedgångar med men han finns alltid där oavsett.....han betyder mycket för mig fast han kanske inte inser det själv....Han ligger mig varmt om hjärtat och kommer alltid att göra.....
Jag har några killkompisar som jag pratar med ibland, träffar och umgås med som jag uppskattar otroligt mycket och som jag är glad för att jag har i mitt liv.....
Mina tjejkompisar som jag har kvar i mitt liv vet att jag finns här för dom om det är något och dom betyder oxå mycket för mig.....
men som ni har sett i tidigare inlägg så har jag en vän som sticker ut ifrån mängden och kommer alltid att göra "L" rock min vän.....vet inte vart jag ska börja med att beskriva dig så får ta det vid ett annat tillfälle när jag verkligen kan gå in mer på djupet på det.......
Mina tjejkompisar ska veta att ni betyder mycket för mig och jag glömmer inte det ni alla har gjort för mig.........
Min mamma och mina bröder säger jag för sällan till att jag älskar men det gör jag och dom betyder så klart oxå otroligt mycket för mig fast jag ibland är dålig på att visa det.....
Mina barn kan jag inte ens börja beskriva med ord vad jag känner för så tänker inte ens försöka mer än att säga att jag älskar dom mer än allt annat på denna jorld........
Känsla av tomhet och ensamhet!!!!!
på sista tiden så har jag från en dag till en annan haft en klump i magen och en liten känsla av att jag är ensam....
visst jag har mina barn och dom är mitt allt även om dom driver mig till vansinne ibland.......
när jag omges med folk under dagen känner jag ingenting av detta men på kvällen så smyger det sig på och vad jag än gör så återkommer denna känsla......
av någon anledning så har jag en tomhet i mitt liv.....javisst jag är singel men jag har alla mina fina och underbara vänner och familj men ibland så räcker det inte riktigt till.......
jag vet att jag alltid har mina vänner till hands när jag behöver dom och kan ringa dag som natt, men av någon anledning så kan jag inte förmå mig att ringa.....
tidigare kom dessa dagar av otillräcklighet och ensamhet ytterst sällan men nu kommer dom allt oftare:(
jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra och börjar helt ärligt bli lite smått rädd.......
ska detta fortsätta i all evighet?????????
