Sviktande minne
Det tog ett tag för mig att bestämma mig för om jag skulle skriva detta inlägg eller inte då jag tycker att det är lite jobbigt att prata om även med mina nära vänner...Jag har under många år nu haft problem med mitt minne och detta har jag sett som ett handikapp då det ibland påverkar min vardag till det extrema. Jag kunde glömma dom enklaste sakerna som vad jag åt till lunch, vart jag precis sekunden innan lagt ifrån mig nyckeln eller det värsta mina glasögon..
Ofta när jag pratade med någon och dom pratade gamla minnen som jag varit delaktig i så frågar dom -kommer du ihåg? nej, jag gör tyvärr inte det. i detta ögonblick så kände jag mig riktigt världelös. trots detaljer och beskrivningar så mindes jag inte.
Det värsta var att jag fick känslan av att folk trodde att jag bara ursäktade mig för att slippa göra vissa saker som vi hade kommit överrens om att jag skulle göra. Dock så var inte fallet.
Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och via dom fick jag träffa en arbetsterapeuft lr hur det stavas som utförde en massa tester och sedan konstaterade att jag hade specifika inlärnings svårigheter-svårigheter med närminnet. Det kändes nu som att en sten lyts ifrån mitt bröst och jag var inte längre en världelös människa som inte kom ihåg utan jag hade bokstavligt talat fel på mitt minne..
Dock något som terapeuften sa som gnagde i mitt huvud under en tid var- jag tror att du har ADHD men jag tänker inte utreda detta närmare. Hmm först säger du att jag kan ha ytterligare problem lr svårigheter men du tänker inte se om det verkligen är så???
ja okej.....
efter ett tag så gick jag själv vidare efter att ha pratat med olika personer så fick jag gå till en annan terapeuft lr vad hon nu var och där gjorde vi ytterligare tester och enligt dom så har jag ADHD fast inte den hyperaktiva delen av det hela. Just nu så väntar jag på att få prata med någon om medicin osv men det verkar ta sin tid med tanke på att dom sa att dom skulle höra av sig i februari/mars men nu är det juli och fortfarande inget samtal har mottagits.
Om jag bara mindes vart jag skulle ringa om det var något så vore det så mycket lättare än att bara sitta och vänta...
Varför jag ens efter en tid kom på tanken att verkligen ta det steget vidare och utreda om det var ADHD jag hade var för att nära släktingar till mig hade fått diagnos. jag kände att tiden var kommen och tog mig i kragen och ringde..nej nu måste jag ju ta reda på vart jag nu ska vända mig så att det händer något.
men lättnaden av att höra att oxå mina koncentrations svårigheter som jag upplevt redan tidigt i skolan men som lärarna bara viftade bort med att jag skulle upprepa - jag kan, jag vill och jag ska men jag lade till, men jag kan inte inte är inbillning och ren djävulskap var så otroligt skönt.
Efter alla dessa år har jag änligen fått klarhet i dessa förvirrade svårigheter...
ÄNTLIGEN!
Kommentarer
Trackback
