tesecrets

om det kanske var att min pappa kom förbi med dom sista sakerna som var mina som jag har haft kvar ute hos honom härom dagen och detta fick mig att börja tänka och minnas. han kom förbi med sakerna och dagen efter så skickade jag ett sms och tackade för att han kom förbi med dom.

jag hade sedan innan bestämt mig för att jag inte ville träffa honom men jag ville endå se hur han ser ut idag då jag inte sett honom på ca 7 år. det kändes konstigt att se honom igen.

jag har inte träffat honom på så många år men jag känner att jag inte är redo för det än, trots att vi smsat några gånger och börjat ta upp kontakten igen.

jag vet inte när jag är redo att träffa honom och prata med honom ansikte mot ansikte men jag känner att det får ta den tid som det behövs för att jag ska klara av det.

pga att jag inte träffat min pappa under alla dessa år så har jag tyvärr inte haft någon kontakt med släkten på pappas sida och det tycker jag är riktigt synd. släkten på pappas sida är inte såå stor men den har vuxit sedan jag såg dom senast.

jag har försökt att börja ta upp kontakten med dom igen oxå och jag hoppas verkligen att vi kan få en bra kontakt. jag lägger inte skulden på någon av dom för jag har inte heller ansträngt mig så mycket heller för att behålla kontakten med dom, men dettta ska det nu bli ändring på för jag vill verkligen ha dom i mitt liv igen.

tidigare har jag tänkt att dom är äldre än mig och dom borde kunna höra av sig till mig om dom vill träffas och umgås men har börjat förstå att det krävs ansträngning från båda hållen och inte bara ena hållet som jag tidigare trodde.

tar gärna emot hjälp om det är någon som kan:)

kram på er:)

Kika in och titta på hans Blogg:) på länken här nedanför:)

Jag gjorde valet medans hans pappa var borta att ordna en kontaktfamilj för sonen att åka till.

Han blev ju så ledsen när dottern fick åka till sin pappa men inte han, då pappan var i ett annat land blev detta en omöjlighet.

Jag valde att berätta för honom om det idag, i lugn samtals ton och på ett sätt jag trodde skulle passa.

Märk min förvåning när han sa att det var helt okej och att han förstod och inte bara det han blev otroligt glad för att jag berättade för honom. han förstod varför jag hade gjort som jag hade gjort och varför jag hade valt att vänta tills nu med att berätta för honom.

ingen kan ju förstås ersätta sonens pappa och det var ju inte heller det jag var ute efter.

jag förklarade för honom att vi skulle titta närmare på hur ofta och när sonen ska få åka till honom i fortsättningen och det tyckte han var helt okej.

min första tanken när diskutionen om kontaktfamilj kom upp var ju kanske som för många andra -nej, inte behöver jag det, det är ju bara för folk som inte kan ta hand om sina barn själva. Nu i efterhand när jag har pratat med folk som har hand om det och personer som oxå har kontaktfamiljer så inser jag hur fel jag hade.

min kära "L ROCK" var en av dom som fick mig att ändra syn på just det här med kontaktfamiljer och fick mig att inse vilken positiv inverkan det kan ha både på mig och sonen att få vara ifrån varandra i några dagar då jag under senaste året har varit ensamstående med 2 barn och en massa trassel och strul med barnens pappor.

när sonen kom hem på söndagarna så var jag en glad och utvilad mamma inte för att jag inte var det innan men man behöver faktiskt tid till att rå om sig själv oxå och det kan man inte fullt ut när man har barn omkring sig 24/7 så detta var en otrolig lättnad.

hur som helst är jag iaf både glad och förvånad över pappans reaktion och av tidigare erferenheter på hans reaktioner så var jag helt säker på att jag skulle mötas av protest och ett helt tal om vilken dålig mamma jag var som lämnade bort min son, men icke. tack och lov:)

det enda han sa var att han undrade hur det gått till. jag berättade att jag pratat med dom, träffat dom, sett hur dom bor och att socialen kollat upp dom grundligt innan dom får lov att bli kontaktfamilj. efter jag berättat detta så uppfylldes han av ett lugn om att dom inte var några "pedofiler" som han uttryckte det.

vad är det egentligen som får bägaren att rinna över och att en person ska bryta ihop?

Jag har märkt att när det gäller vissa saker så har jag både skinn på näsan och en otrolig styrka och

ibland förvånar jag till och med mig själv när jag, som har varit så konflikträdd vågar sätta ner foten och bita ifrån på riktigt.

Jag klarar olika mycket med olika personer och iblad så brister det och jag får nog och det märks.

Har en specifik incident i åtanke och det var just ett sånt tillfälle som gjorde att jag fick nog.

kommer en man stolpandes över gräsmattan för att skälla ut mig för att jag umgicks med en gemensamm bekant som dom hade sagt upp kontakten med av diverse anledningar.

Jag blev så arg pga att dom drar in sina barn i "vuxen problemen" och sedan ska skälla ut mig för att jag umgås med vem jag vill, trots deras skitsnack som dom hade hittat på att mina vänner som jag umgicks med skulle ha sagt om mig.

denna man med sambo försökte med alla medel vända mig emot 2 personer som jag umgåtts väldigt mycket med och när jag fick höra att det dom sagt bara var lögn så tog jag mig ton.

Jag var så arg att jag skakade.......

jag fick hålla i mig i balkong räcket, denna person som försökte knäcka mig och få mig att bryta ihop fick sig allt en överaskning vill jag lova.

när lilla jag sa ifrån och satte HONOM på plats.

när jag väl hade gjort det så slog det mig jag hade gett honom svar  på tal och jag hade fått honom att tappa talförmågan, jag kände mig stolt över att jag hade klarat det.

jag hade fått nog av allt skit och hyckleri och det fick han allt veta.

denna "man" hade till slut inga mer svar på tal och erkände sitt underläge och tilllät mig inte ens att prata till punkt.

jag gjorde det värsta tänkbara, jag drog in deras barn i disskutionen men bad faktiskt om ursäkt för det men ville tala om vad jag tyckte om det dom lät barnen vara med i vuxen pratet.

dom var/är alldeles för unga för att höra allt detta som dom pratar om.

hursom helst så fick han till slut på krut att kasta och avslutade tjafset med något i stil med detta - okej, bra då behöver vi inte ha någon mer kontakt och så lämnar ni oss ifred.

HMM....... jag skulle lämna er ifred??

vem är det som fortfarande när vi möts efter flera  månaders tid fortfarande muttrar och kastar skit på mig bakom min rygg??

vem lämnar vem ifred egentligen??

aja struntsamma.

jag kan med gott samvete och högt huvud säga att jag bryr mig inte om dom längre.

visst kan jag dra mig till minnes när tjafset ägde rum och bli lite sur och grinig när jag hör muttret bakom min rygg, men efter en cigg och några djupa andetag så har jag kommit över det.

Har på sista tiden gått och funderat på vad vissa människor "liiiiider" av citat från "L ROCK"

däför detta inlägg.

Några dagar hos mina underbara vänner:)

känner nu när jag är hemma igen hur underbart det är att få komma ut till dom och hälsa på, vet att jag säger det varje gång men kan inte släppa det helt enkelt:)

dock hade jag lite blandade känslor när jag skulle lägga mig igår kväll. låg i soffan som jag själv beslutat att jag skulle sova på, trots att det fanns en säng för mig att sova i men  för att inte störa någon när jag springer ut för att röka under kvällen valde jag soffan.

dom här dagarna har tanken varit att jag skulle vara barnvakt men det blev bara under gårdagen.

det var faktiskt riktigt kul med en massa barn, totalt skulle det vara 5 barn som jag skulle ha där med mina 2 inräknade:P

men den äldsta drog iväg till en kompis så det blev bara 4, men det gick ju bra det oxå:) haha

trots ove sundberg besök och allt........

igår kväll så låg jag och "L ROCK" i varsin soffa och tittade på one tree hill och efter några avsnitt så somnade hon.

Jag har under dessa kvällar haft en hemsk huvudvärk och jag vet inte riktigt vad det beror på men jag hamnade i mina tankar och av någon anledning så slutade detta i tårar och när dom började rinna ner för min kind så gick jag ut för att röka och då bröt jag ihop.

Tack och lov för MR A, jag messade honom och tack och lov var han vaken och fick mig att må lite bättre så att jag kunde somna. jag är så otroligt tacksam för att han alltid finns där för mig oavsett tid på dygnet.

nu menar jag inte att jag inte har någon annan att prata med jag vet att det finns flera jag hade kunnat messa och jag kunde faktiskt ha väckt "L ROCK" och jag vet att hon hade pratat med mig men tyckte att hon skulle få sova.

av någon anledning så är det extra skönt att få prata av sig med olika vänner ibland om olika saker, man sprider ut tankarna lite.

Jag började ifrån ingenstans att bara gråta, det gick inte heller att stoppa, dom bara gled ner för min kind och uppstod ifrån ingenstans.

exakt varför och vilken av alla tankar som ledde mig till tårar vet jag inte.

Hur som helst så blev det så men efter en stund så gick det över men huvudvärken satt fortfarande i,tyvärr:(.

detta är för mig väldigt personligt och privat då jag inte ens berättat om det för "L ROCK" förutom här i bloggen.

varför det har blivit så beror på att jag har svårt att uttrycka mig i tal och visste helt enkelt inte hur jag skulle tala om det för henne, jag är iof inte så bra på det i skrift heller men det har sina fördelar även om detta av erfarenhet kan leda till missförstånd.

När jag skriver ner det jag känner, tycker och tänker så kan jag få det ur mig men oxå glömma bort det och lägga det bakom mig.

---

Dotterns pappa ringde precis och idag hade han tydligen en bra dag eller så berodde det på sättet som jag bemötte honom men han var faktiskt riktigt trevlig när jag pratade med honom. han har lite planer som krockar med veckorna som är planerat att han ska ha våran dotter och var nu intresserad att byta någon så att  allt skulle klaffa för honom.

har även tagit hand om en son i feberyra/sleepwalking tillstånd. Dessa har varit ganska vanliga hos oss men på sista tiden har dom faktiskt börjat komma mer sällan. men när feber lurar så slår det aldrig fel med dessa förbaskade drömgångar.

min älskade son......

MÅNDAG- hade bästaste "L ROCK" på ett snabb besök

TORSDAG-Försök till Grillning med mr A, miss J och Cassie och barnen

FREDAG-

Peter jöback och cookies N beans i österby i sällskap av mr D där jag träffade och stötte på några bekanta ansikten

LÖRDAG-

grattade lillebror på sängen som fyllde 13 år idag med mamma och min dotter, sedan Vernissage på förmiddagen i harg med mr D och min dotter av fredric börjesson http://progressingartworks.blogg.se/blogg/?tmp=16152408 och hans otroliga alster, sedan kom det ett gäng med barn som jag var barnvakt till och vi fikade hos min mamma för att fira min bror med släkten.sedan tvätta jag och fick plaskdamm i tvättstugan som resulterade i ett samtal till skadeservice för åtgärd. resten av kvällen kommer att ägnas till en massa annat fix för resa till valö:)

kommer bli borta i några dagar nu så fortsätter blogga när jag kommer hem lr så blir det sms bloggning under kvällarna när alla barnen somnat, vi får se.....ska försöka lägga ut lite bilder och eventuellt en film ifrån veckans äventyr oxå:P kram på er

ville egentligen inte ha den först men kunde ju inte släppa tillbaka den ut nu när vi fick tag i den.

nu efter ett tag har gått har jag ju total förälskat mig i den.

barnen hade lite problem med vad den skulle heta, dottern sa direkt att den skulle heta melvin och sonen tyckte erik men eftersom dom inte kunde samsas så bestämde jag att den skulle heta stampe som min kanin som jag hade när jag var mindre.

har försökt leta reda på ägaren men utan framgång så nu undrar jag.

Är det någon som vet vem som saknar sin kanin???

skriv isåfall i bloggen så fixar vi det.Vill ju trots allt inte tjuva någon annans kanin.

Ofta när jag pratade med någon och dom pratade gamla minnen som jag varit delaktig i så frågar dom -kommer du ihåg? nej, jag gör tyvärr inte det. i detta ögonblick så kände jag mig riktigt världelös. trots detaljer och beskrivningar så mindes jag inte.

Det värsta var att jag fick känslan av att folk trodde att jag bara ursäktade mig för att slippa göra vissa saker som vi hade kommit överrens om att jag skulle göra. Dock så var inte fallet.

Jag var inskriven på arbetsförmedlingen och via dom fick jag träffa en arbetsterapeuft lr hur det stavas som utförde en massa tester och sedan konstaterade att jag hade specifika inlärnings svårigheter-svårigheter med närminnet. Det kändes nu som att en sten lyts ifrån mitt bröst och jag var inte längre en världelös människa som inte kom ihåg utan jag hade bokstavligt talat fel på mitt minne..

Dock något som terapeuften sa som gnagde i mitt huvud under en tid var- jag tror att du har ADHD men jag tänker inte utreda detta närmare. Hmm först säger du att jag kan ha ytterligare problem lr svårigheter men du tänker inte se om det verkligen är så???

ja okej.....

efter ett tag så gick jag själv vidare efter att ha pratat med olika personer så fick jag gå till en annan terapeuft lr vad hon nu var och där gjorde vi ytterligare tester och enligt dom så har jag ADHD fast inte den hyperaktiva delen av det hela. Just nu så väntar jag på att få prata med någon om medicin osv men det verkar ta sin tid med tanke på att dom sa att dom skulle höra av sig i februari/mars men nu är det juli och fortfarande inget samtal har mottagits.

Om jag bara mindes vart jag skulle ringa om det var något så vore det så mycket lättare än att bara sitta och vänta...

Varför jag ens efter en tid kom på tanken att verkligen ta det steget vidare och utreda om det var ADHD jag hade var för att nära släktingar till mig hade fått diagnos. jag kände att tiden var kommen och tog mig i kragen och ringde..nej nu måste jag ju ta reda på vart jag nu ska vända mig så att det händer något.

men lättnaden av att höra att oxå mina koncentrations svårigheter som jag upplevt redan tidigt i skolan men som lärarna bara viftade bort med att jag skulle upprepa - jag kan, jag vill och jag ska men jag lade till, men jag kan inte inte är inbillning och ren djävulskap var så otroligt skönt.

Efter alla dessa år har jag änligen fått klarhet i dessa förvirrade svårigheter...

ÄNTLIGEN!

Låtarna väckte gamla minnen och man kunde inte låta bli att ryckas med och nynna och digga med lite.underbar stund i grön gräset:)

idag åkte mamma, jag, min bror och mina barn till östhammar och lyssnade på erik saade vid krutudden och det var riktigt ös där faktiskt.

Barnen och mamma tyckte att det var riktigt kul, bror min tyckte väl mest att det var pinsamt men jag tyckte det var kul för såg lite bekant folk jag inte sett på länge samtidigt som man lyssnade på erik:) haha

min mamma tittade på utrikesdepartementets-UD:s hemsida och där står det att pga oroligheterna mellan armenien och azerbaijan efter kriget så ska europeer inte åka dit om dom absolut inte måste, detta beslut fattades någon gång under 2008 men har inte ändrats sedan dess så jag kommer att stå fast vid mitt beslut.

Med denna fakta i ryggen och stödet ifrån min advokat så vet jag nu med 100% säkerhet att jag har fattat rätt beslut:)

Det hade iaf jag:) måste göras snart igen...

Hoppas att vi lyckas hålla kontakten nu då och att det inte tar så lång tid tills nästa gång vi ses...

kram på dig gumman:)

Den här låten lyssnar jag på när jag har mycket i tankarna och behöver varva ner.

Ger tyvärr inte samma lugn som att höra den endast på aukustisk lr hur det nu stavas gitarr men det får duga.

luftigare just nu blir ju det jag skriver bara en enda stor röra....

Tacksam för hjälp

När jag berättade för min mamma och pappa fick jag inte den responsen jag hade hoppats på.

I panik svarade dom båda att det bästa vore om jag gjorde abort.

Jag hade väntat till vecka 18 med att berätta för jag visste att då fick man inte längre göra abort.

Jag bodde fortfarande hemma med min mamma och mina 3 yngre bröder, mina föräldrar var sedan många år tillbaka separerade. min yngsta bror var då bara 6 år och skulle redan bli morbror.

Min pappa reagerade genom att ta avstånd från mig då han inte stöttade eller förstod mitt beslut.

Min mamma förstod inte heller mitt beslut men kunde med tiden acceptera att det var detta valet jag hade gjort och har idag accepterat mitt val och ångrar idag det hon sa till mig.

Nu när jag själv är mamma förstår jag hennes reaktion och kan ärligt säga att jag TROR att jag skulle reagera på samma sätt i hennes situation.

Min pappa däremot som ni redan läst tog avstånd ifrån mig och jag hörde inte av honom något mer.

jag och min äldsta lillebror åkte under våran uppväxt till pappa varannan helg då bara han och jag har samma pappa och 2 veckor i sträck på sommaren då vi oxå träffade våran farmor och farfar och andra släktingar på våran pappas sida.

detta upphörde när han fick veta att jag var gravid,han tänkte på allt jag skulle gå miste om och allt jag inte skulle kunna göra nu när jag skulle få barn som det lät på honom iaf och dessutom skulle jag få barn med en utlänning och som dessutom var 8 år äldre än mig.

När våran pappa vid 1 tillfälle skulle hämta min bror hemma hos våran mamma var jag där och hälsade på, jag hade nämligen flyttat hemifrån under graviditeten och hade nu sonen med mig som låg och sov i hallen.

Jag försökte ta upp sonen för jag tyckte inte pappa skulle se honom då han tagit avstånd men jag hann inte,han stod innanför dörren när jag kom ut i hallen. Hans kommentar var - så det här är underbarnet???

Jag svarade -ja det är det och gick därifrån med sonen i famnen.

uppriven och besviken på min pappa.

Det är ju ens föräldrar som alltid ska finnas där och stötta en i alla val man gör i livet och älska en villkorslöst utan krav. nej, då tog min pappa avstånd.

jag hade funnit mig till freds med detta trodde jag,men när ett vykort med god jul önskningar till mig från pappa julen 2010 kom så insåg jag att det inte alls var så.

jag minns att jag pratade med min vän "L ROCK" om dettta och som alltid fick hon mig på andra tankar genom att se på saken ifrån en annan vilken och inte tro att han ville ha något av mig utan att han genuint försökte ge mig en olivgren och försöka ta upp kontakten igen efter 6 års tystnad.

jag visste inte hur jag skulle betee mig lr svara på det där, så jag lät det rinna ut i sanden. efter ett tag kom det ett sms från ett okänt nr, jag minns inte så mycket vad det stod mer än att han försökt leta rätt på mitt nr på eniro utan framgång men nu hade han fått tag i det. jag minns klumpen i magen som jag fick när jag på slutet läste mvh pappa.

jag var allt annat än glad just då, känslorna av svek började bubbla upp till ytan och jag minns att jag skrev att jag mådde bra och hälsade från hans barnbarn.

nu idag har vi fortfarande sms kontakt, men jag har inte riktigt ännu vågat prata med honom eller ringt och pratat med honom jag vågar inte. efter den tiden som gått och det svek som jag fick erfara klarar jag det inte.

känner ni min pappa vet ni hur envis han kan vara när han anser att han har rätt, vilket är ganska ofta.

Men att han så mycket som ens tog kontakt med mig var stort just för att jag vet hur han fungerar och hur envis han är.

jag hoppas att jag en vacker dag törs träffa honom på en kaffe lr så, men det är nog en bit kvar tills jag ens klara att ringa och prata med honom.

Pga att pappa sa upp kontakten med mig blev det ofrivilligt så att jag oxå slutade träffa resten av släkten på hans sida dvs farmor, farfar, farfars syster hennes dotter och farfars bror och deras familjer.

jag tänkte mycket på dom och så under den här tiden men oxå nu när jag har pappa i mitt liv igen, jag undrade hur dom hade/har det, vad dom gör? vart dom bor? osv nu har jag kontakt med dom igen och det är jag otroligt glad för.

saknar dom alla och vill mer än gärna träffa dom, allihopa.

jag har alltid gått och burit på detta och det har varit jobbigt att inte ha sin pappa i sitt liv under en period då jag behövde honom mest. mina barn har aldrig heller fått träffa sin morfar under alla dessa förlorade år.

nu hoppas jag att kontakten med dom alla kommer att återupptas och att vi kommer att komma varandra närmare än innan jag fick barn. majoriteten av pappas sida av släkten bor ju inte så långt borta trots allt.

kanske ska tillägga att jag inte heller har hört av mig till henne.......

från ingenstans kom ett sms och i det stod det något i stil med- hej, gumman hur är det?? jag svarade- jo,tack det knallar på man ska inte klaga. hon- är det säkert att allt är bra du vet att du kan prata med mig om allt va???

tack hjärtat det vet jag och detta uppskattas verkligen:)

jag kan prata en hel del men det är få som förstår mig när jag försöker uttrycka mig när jag pratar jag har lixom lite svårt att komma till själva poängen ibland men för det mesta brukar det sluta bra.........

---

imorgon ska jag få träffa en vän som jag umgicks väldigt mycket med förut men efter hon och hennes familj flyttade härifrån så har vi inte setts lr hörts så mycket.......har saknat henne och tänkt på henne mycket och nu änligen ska vi träffas:) underbart.....

blir så glad över att jag har så många vänner runt mig och även fast jag är dålig på att höra av mig och vi sällan träffas så finns dom ändå alltid där:)

förhoppningsvis kanske jag kan lägga upp några bilder på henne/ oss imorgon om jag får, vi får se:P

Är galet nöjd:) har som sagt funderat på hur jag skulle vilja ha den men visste ju som sagt inte hur man gjorde osv...

så hade du min lilla filur suttit och fixat ihop det här åt mig:) tack så jätte mycket ännu en gång:)

Dotterns pappa bråkar om att han vill att jag ska skriva under tillstånd så att han kan göra ett pass åt våran dotter....

Han vill ta henne till sitt hemland så att hon får träffa sin farmor och farfar och alla andra släktingar....

Det förstår jag ju så klart att han vill, hade jag oxå velat.........

Men jag är livrädd att han ska stanna där och vägra ta tillbaka henne......

oron beror ju på att jag inte vet hur deras utlämnings lagar ser ut och det skrämmer mig....

domaren lr åklagare sa ju att det skulle vara ett senare bekymmer alltså något som vi skulle diskutera senare längre fram när pluttan blivit större men det har han tydligen glömt......

nu vet jag inte vad jag ska göra:(

vill ju inte att hon ska åka men vill inte dra en vända i rätten igen heller nu när vi kan prata utan att skrika och komma överrens om det mesta.....

men just nu tänker jag inte skriva på något papper förrens jag vet hur utlämnings lagarna ser ut....gör jag fel?????

för mig känns detta helt rätt......

han hade fått en massa nya kläder,keps,sparkcykel och en hjälm.......

själv förstår jag inte meningen med att köpa allt när han redan har allt detta hos mig men det sa jag ju så klart inte till sonen......kompensera för tiden han var borta kanske........

efter att hans pappa åkte blev han som förbytt och blev helt galen,otrevlig i tonen , störig och slog syrran osv.....

jag satte mig ner med honom och frågade fint hur han mådde och han svarade att han saknade pappa och det kan jag faktiskt förstå.........hans pappa gjorde det man absolut inte får göra han svek sin son genom att försvinna i ett år utan att tala om vart han tog vägen........sonen tog det väldigt hårt och det gick för allt i världen inte att få tag i honom och hans släktingar ville inte heller tala om vart han tagit vägen inte heller hans vänner.........

under hela detta året fick vi inte ens så mycket som ett samtal ifrån honom vi visste inte om han levde eller var död.......han gjorde det oförlåtliga och sonen är nu rädd att han inte ska få se pappa igen eftersom han vet att pappa dragit förut utan ett ljud........jag sa till honom att vi har redan bestämt nästa datum han ska till pappa och att han kommer att få åka, att han bara måste hålla ut lite, det är ju trots allt 3 veckor kvar om inte till och med 4........jag sa att han kommer att han får ringa pappa imorgon om han verkligen vill det och det ville han så klart så det ska ordnas imorgon......jag undrar jag vad som pågår i hans lilla hjärna......är inte lätt att uttrycka sina känslor som vuxen och sätta ord på dom så hur ska man då kunna göra det som liten........

har helt ärligt haft väldigt svårt att prata med honom och få reda på vad som finns i hans hjärna och vad han tycker,tänker och känner men hoppas att jag har blivit bättre på det och att han försår att även om pappa kanske sviker så finns iaf jag alltid här.....

jag försöker för allt i världen att inte säga något dumt om hans pappa framför sonen även om jag kan tycka att han har handlat fel ibland.... jag försöker förklara så gott jag kan och prata med honom och komma med "vita lögner" ja faktiskt......

vid ett tillfälle hade hans pappa lovat att han skulle komma ett datum som han sedan inte gjorde.......

då löd "den vita lögnen" din lilla syster kanske blev sjuk så pappa kunde inte komma.....

för hans skull blev det så och han köpte det, inte sanningen kanske men det var bättre än att börja kasta smuts om honom inför sonen och slippa se hans tårar och besvikelse blev nu inte lika stor.......

den här helgen hade han iaf haft det bra, varit vaken sent, träffat sin farbror och hans familj, varit på resturang osvglad var han och stort leende hade han på läpparna när jag tittade på honom.....innan hans pappa åkte så busade dom lite kramades och mös:)

nej nu ska denna mamma sova god natt:)

Mina tankar börjar nu igen att snurra när tystnaden lägger sig efter att mina vänner gått hem....

Jag tänker på tider som varit, folk jag umgåtts och umgås med, mina barn, barnens pappor, skolan, pengar, körkort, bil, "KÄRLEK", släkten och jobb i framtiden......

Jag tänker och undrar hur jag ska kunna jobba inom äldreomsorgen som ensamstående med 2 barn, utan bil och körkort osv......

Jag tänker på "kärleken" som jag haft och vad vi har gått igenom tillsammans och var och en för sig.....

Jag tänker på mina vänner som har fått genomgå så mycket det senaste året men trots allt ändå alltid har tid för mig när mina bekymmer kommer över mig......

Jag tänker på min mamma och mina bröder som jag både älskar men oxå  krigar med...

Jag tänker på mina barns framtid och allt vad det innebär med uppfostran, kläder deras studenten osv......

Jag tänker på mig själv och undrar om jag kommer att klara det, alla läxor och prov som väntar, jobb intervjuer, praktik, träning, övningskörning, körkort mm mm..........

Det känns som att livet rusar fram och ska man ha en chans att hänga med så är det bara att hugga tag i det du kommer åt och bara följa med på resans gång.....

Jag tänker på vart jag var för några år sedan och vart jag är idag och det ger mig en gnutta hopp om att jag kommer att klara av alla utmaningar som kastas emot mig.....

Jag fantiserar om att en dag få total kontroll över mitt liv och få välja vad jag vill göra, få ägna mig åt det som betyder mycket för mig och får mig att må bra.......

Jag har just nu synen på mitt liv att jag gör det jag måste för att komma från det livet jag tidigare hade och slippa få bidrag ifrån soc, ta lån ifrån csn och en vacker dag kunna tjäna mina egna pengar för att försörja mig själv och mina barn.....

Jag vill ha frihet och för mig just idag är det att ta körkort, köpa en bil och ta den och åka iväg med mina barn när jag vill och vart jag vill utan att behöva vara beroende utav någon annan än mig själv.....

Blicka tillbaka och veta att jag har tjänat ihop dom här pengarna själv och det ger mig oxå rätten att spendera dom hur jag vill....

Jag drömmer om att en dag få återgå till det jag så mycket tycker om att göra och kanske hålla på med det på heltid till slut.....

Jag drömmer om att tattuera mig om jag nu inte fegar ur det vill säga.....;)

Jag drömmer om att få se mina barn när dom är större och ser tillbaka på tiden dom var små och förstår att jag gjorde allt jag kunde för dom och förhoppningsvis gjorde ett utmärkt jobb med att uppfostra dom....

Allt detta är mycket för en hjärna att bära på....

Dom som känner mig inpå skinet vet att jag har svårt att uttrycka mina tankar och känslor och ibland blir det bara helt fel fast jag egentligen menar väl.....ber om ursäkt för det.....uppricktigt och ärligt.....

Har en kär vän som funnits vid min sida ett tag nu som jag har känslor för och som jag har haft upp och nedgångar med men han finns alltid där oavsett.....han betyder mycket för mig fast han kanske inte inser det själv....Han ligger mig varmt om hjärtat och kommer alltid att göra.....

Jag har några killkompisar som jag pratar med ibland, träffar och umgås med som jag uppskattar otroligt mycket och som jag är glad för att jag har i mitt liv.....

Mina tjejkompisar som jag har kvar i mitt liv vet att jag finns här för dom om det är något och dom betyder oxå mycket för mig.....

men som ni har sett i tidigare inlägg så har jag en vän som sticker ut ifrån mängden och kommer alltid att göra "L" rock min vän.....vet inte vart jag ska börja med att beskriva dig så får ta det vid ett annat tillfälle när jag verkligen kan gå in mer på djupet på det.......

Mina tjejkompisar ska veta att ni betyder mycket för mig och jag glömmer inte det ni alla har gjort för mig.........

Min mamma och mina bröder säger jag för sällan till att jag älskar men det gör jag och dom betyder så klart oxå otroligt mycket för mig fast jag ibland är dålig på att visa det.....

Mina barn kan jag inte ens börja beskriva med ord vad jag känner för  så tänker inte ens försöka mer än att säga att jag älskar dom mer än allt annat på denna jorld........

du vet precis vad jag menar,när jag läser det du skriver är jag nära till tårar......på ett bra sätt kanske bör tilläggas..

du är underbar..... vet du det???

utan dina råd och tips vore jag inte hälften av den människa,kvinna,vän och mamma mm som jag är idag:)

kunde jag som du skrev i din logg donera min kropp så skulle jag det bara för din skull.....

det där lät lite skumt kanske men du förstår vad jag menar när du läser det:P

måste ju oxå få säga att jag vet vem du brås på och när du läser detta får du gärna tala om för denna person att jag sagt det och jag ser eran styrka.

älskar dig min vän!!!!!   kram på dig:)

sonen har precis åkt till sin pappa som ringde och väckte mig 1 timme innan han sa att ha skulle,men aja...

uppe och påklädd:P haha

kan ju säga att jag hade en kille som mådde så bra imorse innan han åkte till pappa....

kan ju bara säga att han var nära till tårar när jag berättade att pappa var i uppsala och ännu närmare till dom när han var i alunda.....

hans lilla underläpp började skaka lite och det var ju nästan att en annan oxå blev lite gråtmild när man såg hur glad han var.....

kan ju säga att det var underbart att se hur glad han blev när han såg pappa och fick krama om honom:)

så nu blir han borta tills på söndag och lilltussan kommer hem om någon timme och busar:)¨

blev ju som sagt lite fel i planeringen vad gäller dottern men kan ju säga att det blev ganska bra till sist ändå....

så jag är nöjd och tror att mina kids oxå är det:) det är huvudsaken:)

får se om det blir en vända till mormor idag med dottern då och förshoppningsvis så är min moster oxå där...

nej nu ska det bli en cigg och en kaffe hej svejs:)